Musik - Passion Pit - Manners - Betyg: 4 av 5

Passion Pit från Massachusetts (USA) spelar dansvänlig elektropop i stil med MGMT och har stulit några grepp från Animal Collective. Deras låtar är däremot enklare och konventionellare än de sistnämndas.

Deras första fullängdare, som släpps imorgon (18/5-09), bjuder på många hookiga synthslingor och sköna körpålägg i dramatiska poplåtar med sköna beats.

Den enda kritiken jag skulle vilja ge är till sångaren (sångarna?) som ibland sjunger för ljust. Det är en klassisk sångarfälla som de tyvärr har trampat i (lyssna t.ex. på början på Sleepyhead). Detta kan man dock lätt förlåta dem när man hör körmellanspelet i slutet på Moth's wings. Magiskt.

Favoritlåtar: Moth's wings, Let your love grow tall, Little secrets och Sleepyhead.





Myspace - Wikipedia

Teater - I väntan på Godot - 4 av 5

Jo så sitter man där och väntar. På ridån. Jag råkar nämligen veta på förhand att Godot aldrig kommer. Dessutom har ju alla recensenter och bekanta tokhyllat den här uppsättningen på Stadsteatern. Så det är med viss förväntan man sitter där.

Vilket ju egentligen är lite märkligt. Jag blir sugen på att resa mig upp och skrika: "Den här pjäsen handlar inte om någonting! Ni kommer inte att fatta varför personerna beter sig som de gör och det enda ni kommer ta med er från salongen är en obehaglig känsla av förvirring. Och möjligen en och annan oneliner, men de kan jag ge er redan nu: 'kvinnan föder gränsle över graven', 'upprepning är den bästa bedövningen' och 'Nu är vi lyckliga'"!

För det är ju lite så det är. Vladimir och Estragon väntar på Godot. Man vet inte varför eller vem han är. Huvudpersonerna verkar vara någon sorts luffare, men så mycket mer än så förstår man inte. Pozzo och Lucky kommer förbi men tillför inte handlingen någonting. Replikskiftena är korta och utan sammanhang. Men "I väntan på Godot" är också ett riktigt mästarprov för alla skådespelare och pjäsen lockar ofta de största divorna. På Stadsteatern heter de  Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus i regi av Thommy Berggren. De får den stora utmaningen att gestalta den svåra texten mot en enkel scenografi bestående av en grushög och ett dött träd.

När de har kommit igång fattar man vad det egentligen är som lockar dit publiken. Trots att de på scenen talar förbi varandra, utan sammanhang och med långa pauser är det hela trollbindande. Det uppstår en stämning som är lika tät som svår att sätta ord på. Bristen på handling och sammanhang gör att åskådarens hjärna börjar jobba och tolka, man inser att replikerna inte bara handlar om ingenting, utan också skulle kunna passa in var som helst. Karaktärerna suggererar fram känslor både hos sig själva och åskådaren.

Det börjar krypa i kroppen. Det beror på skådespelet, de ångestladdade replikerna utan också på att pjäsen är lite för lång. När man sätter upp "I väntan på Godot" måste man göra en noggrann avvägning av alla konstpauser och tystnader. I Stadsteaterns uppsättning fylls de visserligen av lite kul musik, dans och slapstick, men det blir ändå lite långt.

Men slutbetyget blir ändå högt - det är bara att stämma in i kören och hylla.