Musik - Passion Pit - Manners - Betyg: 4 av 5

Passion Pit från Massachusetts (USA) spelar dansvänlig elektropop i stil med MGMT och har stulit några grepp från Animal Collective. Deras låtar är däremot enklare och konventionellare än de sistnämndas.

Deras första fullängdare, som släpps imorgon (18/5-09), bjuder på många hookiga synthslingor och sköna körpålägg i dramatiska poplåtar med sköna beats.

Den enda kritiken jag skulle vilja ge är till sångaren (sångarna?) som ibland sjunger för ljust. Det är en klassisk sångarfälla som de tyvärr har trampat i (lyssna t.ex. på början på Sleepyhead). Detta kan man dock lätt förlåta dem när man hör körmellanspelet i slutet på Moth's wings. Magiskt.

Favoritlåtar: Moth's wings, Let your love grow tall, Little secrets och Sleepyhead.





Myspace - Wikipedia

Teater - I väntan på Godot - 4 av 5

Jo så sitter man där och väntar. På ridån. Jag råkar nämligen veta på förhand att Godot aldrig kommer. Dessutom har ju alla recensenter och bekanta tokhyllat den här uppsättningen på Stadsteatern. Så det är med viss förväntan man sitter där.

Vilket ju egentligen är lite märkligt. Jag blir sugen på att resa mig upp och skrika: "Den här pjäsen handlar inte om någonting! Ni kommer inte att fatta varför personerna beter sig som de gör och det enda ni kommer ta med er från salongen är en obehaglig känsla av förvirring. Och möjligen en och annan oneliner, men de kan jag ge er redan nu: 'kvinnan föder gränsle över graven', 'upprepning är den bästa bedövningen' och 'Nu är vi lyckliga'"!

För det är ju lite så det är. Vladimir och Estragon väntar på Godot. Man vet inte varför eller vem han är. Huvudpersonerna verkar vara någon sorts luffare, men så mycket mer än så förstår man inte. Pozzo och Lucky kommer förbi men tillför inte handlingen någonting. Replikskiftena är korta och utan sammanhang. Men "I väntan på Godot" är också ett riktigt mästarprov för alla skådespelare och pjäsen lockar ofta de största divorna. På Stadsteatern heter de  Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus i regi av Thommy Berggren. De får den stora utmaningen att gestalta den svåra texten mot en enkel scenografi bestående av en grushög och ett dött träd.

När de har kommit igång fattar man vad det egentligen är som lockar dit publiken. Trots att de på scenen talar förbi varandra, utan sammanhang och med långa pauser är det hela trollbindande. Det uppstår en stämning som är lika tät som svår att sätta ord på. Bristen på handling och sammanhang gör att åskådarens hjärna börjar jobba och tolka, man inser att replikerna inte bara handlar om ingenting, utan också skulle kunna passa in var som helst. Karaktärerna suggererar fram känslor både hos sig själva och åskådaren.

Det börjar krypa i kroppen. Det beror på skådespelet, de ångestladdade replikerna utan också på att pjäsen är lite för lång. När man sätter upp "I väntan på Godot" måste man göra en noggrann avvägning av alla konstpauser och tystnader. I Stadsteaterns uppsättning fylls de visserligen av lite kul musik, dans och slapstick, men det blir ändå lite långt.

Men slutbetyget blir ändå högt - det är bara att stämma in i kören och hylla.

TV-Spel - Grid - Betyg 4 av 5

Grid är ett bilspel till som finns till PS3, Xbox 360 och PC. Spelet släpptes i Sverige maj 2008. Jag har dock nyligen köpt det då jag av min käre bror fick en ratt att köra bilspel med (recension på denna kanske kommer senare).

Grid är ett spel för dig som älskade bilspelen på arkadhallen som liten, det är fartfyllt och inriktat på att ge dig en så stor adrenalinkick som möjligt. Spelet hamnar någonstans mittemellan Burnout serien och Gran Turismo. Simulatorskänslan finns där utan att bli allt för detaljorienterat och arkadkänslan finns för att ge maximalt med adrenalin. Nog för att Gran Turismo är grymt roligt då man trimmar sina bilar och man börjar från scratch med nån liten Toyota bil för att sedan arbeta sig upp mot superbilarna.

Grid ger dig en möjlighet att köra de grymma bilarna redan från start, men den riktiga utmaningen ligger i att bygga upp sitt eget stall med bättre och bättre bilar som du köper för pengar intjänade från tidigare lopp. Körkänslan på de olika bilarna är likaså suverän, man känner stor skillnad på över- och understyrda bilar. Det blir en ny utmaning varje gång du sätter dig i en ny bil för den kommer att bete sig helt annorlunda från föregående. Detta kan till en början bli irriterande då det tar tid innan man faktiskt ens klarar av att vinna ett lopp p.g.a. att du måste "lära" dig bilen. Men när du väl börjar få koll så känns det som att du lagt ned hårt arbete på att bli en bra förare och att det faktiskt har varit värt allt blod, svett och svordomar. Grafiken i spelet är fantastisk, det finns inget att klaga på här. Skuggor, reflektioner och publik, allt finns där för att ge dig maximal verklighetskänsla. Det var länge sedan jag spelade ett spel som var så snyggt som GRID är. Ljudet är likaså bra, dock har jag inte surroundsound så jag har nog inte upplevt dess fulla potential. Överlag så tycker jag att spelet är värt sina fyrahundra kronor och bör testas av alla som älskade Sega Rally på spelhallen. Det är en ännu bättre känsla med ratt och har du tvåtusen kronor som du inte vet vad du skall göra med så köp ratt och spel så kommer du ha många kvällar av nöje framför dig. Jag menar det är ju ändå bara två tre utekvällar vi pratar om! :)

Betyg

Grafik: 4 av 5

Ljud: 3 av 5

Upplevelse: 4 av 5

Varaktighet 4 av 5

Grid Hemsida

Blogg - Margit Atladottir - Nöjesguiden - Betyg 5 av 5 (2)

Hittade denna länk (tyvärr bortagen nu) på bazooka och måste säga att jag skrattde högt och länge åt kommentarerna till Margrets Atladottirs blogginlägg om serien Generation Kill. Inte för att Margit har skrivit en lysande recesion utan för att både hon och läsarna har så stora svårigheter att ge och ta emot kritik.

Dock måste jag säga att jag faktiskt fått upp intresset för serien Generation Kill nu. Man kanske ska se om man hittar några avsnitt så man kan recensera.

Film - Doubt (Tvivel) - Betyg 4 av 5

Filmen Doubt (Tvivel) handlar om en prästen fader Flynn, spelad av Philip Seymour Hoffman som blir anklagad för att ha utnyttjat en av eleverna på skolan. Året är 1964 och det hela utspelar sig i en kristen skola i Bronx, USA där de precis antagit sin första svarta elev. Nunnan Aloysius spelad av Meryl Streep får indikationer på att fader Flynn har utnyttjat den nya eleven som i sin tur inte visar några direkta tecken på detta. Aloysius som är gammal i gemet och varit med om liknande situationer tidigare ser det som sin uppgift att få bort fader Flynn från skolan.
Filmen är relativt dramatisk och man pendlar mellan att gilla fader Flynn och tycka illa om Syster Aloysius och vice versa. Philip Symour Hoffman är som alltid mycket trovärdig och jag har nyligen insett att han faktiskt är en av mina favoritskådespelare. Likaså Meryl Streep gör en fantastisk roll som till en början fick mig att tänka, - Jaha då var det ännu en till grinig, bestämd tantroll för Meryl. Men jag tycker faktiskt att denna mogna kvinna bjuder på mycket mer än vad mina fördomar sa. Sen känns filmen ytterst aktuell i och med de diskussioner som förekommit på sistone Metro. Även om detta synnerligen inte känns som ett nytt fenomen i den kyrkliga världen.
Filmen är väl värd att se och jag rekommenderar den starkt till alla kyrkodramafans!

IMDB

Musik - Metric - Fantasies Betyg: 3 av 5

Metric är ett mycket intressant band enligt min åsikt. Jag tycker om deras sound. Det är grunge med BlocParty-känsla. Framförallt tycker jag att Emily Haines röst är fantastisk. Hon påminner ganska mycket om Garbages Shirley Manson.
Metric är ett Kanadensiskt band som bildades 1998. Deras förra skiva, Grow Up And Blow Away har gått varm i min stereo och mina förhoppningar på nya plattan Fantasies var skyhöga. Tyvärr når inte Fantasies samma höjder men håller måttet ganska bra. Samma smutsiga electrorock känsla finns fortfarande där men något saknas som jag inte kan sätta fingret på. Kanske är den nya plattan lite för hårt producerad? Detta brukar dock inte vara ett problem för mig men emellanåt känns nästan allt lite för perfekt, enkelheten saknas. Det första spåret, Help I'm Alive är mycket bra och likaså, Sattelite Mind och Stadium Love, som för övrigt är en av de hårdare låtarna. Men trista ballader såsom Collect Call och Twilight Fantasies går bort. Varför kan de inte koncentrera sig på den tempofyllda rocken som de gör så bra? Dock kommer jag spela denna skiva en hel del. Den passar utmärkt på fester med gäster som vill ha upptempomusik, efter sex, sju öl skulle till och med jag kunna tänka mig att röra på höfterna till denna skiva.

MySpace * YouTube * Officiell Hemsida * Wikipedia

Bok - The Stand - The complete & uncut version - Stephen King - Betyg 5 av 5

The Stand (Pestens tid) kom ut redan 1978. Denna nyutgivna och förlängda version kom ut 1991, 500 sidor längre. Utgåvan från 1978 hade blivit ordentligt saxad av redaktörer som inte trodde läsekretsen klarade av verkets omfång. King har här ett utförligt förord där han motiverar de extra 500 sidorna. Han tycker att de behövs för att bygga karaktärerna och göra dem mer levande, något som den första utgåvan har kritiserats att brista i.

Jag vet inte riktigt vem som ska bli sugen på att boken efter en sån här recension för det känns lite som att antingen älskar man King och då har man kanske redan slukat utgåvan från -78 eller så är det inte riktigt ens påse och då kanske nästan snarare 1200 sidor avskräcker, men nu har jag ju klämt mig igenom den då tänker jag ju fan recensera den.

Historien är en rätt enkel sak. En elak pest bryter ut. Alla dör. Plågamt. De få överlevande grupperar sig i två läger. Onda mot goda. Gud mot Satan. Showdown. Inga snåriga eller tricksiga vändningar. Man får följa en stort galleri av personer från innan pesten bryter ut och till slutet i ett rätt makligt tempo. Det skulle kunna bli väääldigt segt men boken är vansinnigt bra skriven, speciellt när man slipper svensk översättning. Bara det att jag orkat läsa nästan 1200 sidor bör ju ge en text högsta betyg.

Språket har kanske ingen högkulturell nobelpris-aura över sig men King har ett otvunget flytande språk uppblandat med mycket slang och populärkulturella passningar och det ger mig en känsla av realism, att det är vanliga männisor som man följer. Det är dessuom ett coolt och snyggt språk. En mening som "- They haven´t paid me much, he said, skating up to the edge of the lie but not quite over it." är ju guldstjärna i min bok.

Jag gillar dessutom att karaktärerna är mänskliga på det sättet att de goda inte är några uppläxande änglar eller att de flesta "onda" inte är genomonda, depraverade sjukisar med lätt pedolfila drag (Hej Stieg Larsson...). Det ger Kings värld en lite mer intelligent inramning.

Jag tycker att boken annars handlar mycket om konflikten mellan rationalitet och tro. Karaktärerna i boken blir tvungna att ge upp sina resonerande förnuft och börja tro. Tro på Gud och Satan och deras faktiska makt, påverkan och existens. Glöm allt vad samhälle, logik och planering heter. Gör vad Gud vill att du ska göra, hur ologiskt det än verkar vara. Det känns lite som själva motsatsen till mitt liv och vårt samhälle. Jag kan inte komma på nåt läskigare.

Musik - Bob Hund - Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk - Betyg 3 av 5

Bob hund är tillbaka., 8oo år efter senaste alstret "Stenåldern kan börja". Under denna tid har de testat engelska med halvlyckade Bergman Rock, Tomas Öberg och Conny Nimmersjö har haft diverse sidoprojekt (säkert de andra med men om dessa är jag oinvigd) och ett otal genres har fötts och dött ute i världen. Men Bob Hund-världen låter förhållandevis likadant. Allt finns där. Den där lilla science fiction-synten från 50-talet, de sprakande gitarrerna, Öbergs ordvändningar och de knäppa små slingorna. Det som möjligtvis saknas är de där riktiga urladdningarna. Det är lite tyvärr mer nertonat än vad jag kommer ihåg.

Ironiskt nog så tycker jag att det är låtarna som låter minst Bob Hund-knas som är bäst. "Tinnitus i hjärtat" och framför allt "Världens bästa dåliga låt". Den förra är en fin liten poplåt och den senare har en perfekt refräng med genialiska ackord.

Andra roliga spår är "Bli inte som oss. Bli värre!" som låter om nån stelopererad sjökapten försökt göra techno eller funk eller jag vet inte vad. "Grönt ljus" har ett fläskigt krautsväng när trummorna till sist kickar in.
Det enda riktiga bottennappet är funkunket "Fantastiskt". Pratsång, discotakt och hela paketet. Fy.
http://www.myspace.com/bobhundofficial

Musik - Salem Al Fakir - Astronaut Betyg: 2 av 5

Salem Al Fakir släppte 2007 sitt kritikerrosade debutalbum, This Is Who I Am. Då märktes tydliga influenser av en ung Stevie Wonder som yttrade sig i välkomponerade låtar med spännande arrangenamg. Uppföljaren Astronaut är tyvärr en besvikelse. Här finner jag tyvärr inga influenser från Stevie. Influenserna är snarare hämtade från den sämre 70-tals rocken. Exempel på detta är låten:Nows the time.
Astronaut är långsam och ganska händelselös, rent av trist. Detta är hissmusik eller musik som skall lyssnas på när jag har sömnsvårigheter. Dock finns det vissa höjdpunkter på skivan som bjuder in till ett leende. Twelve Fingers är trots sitt teatrala sound en bra låt som tål att lyssnas på, liksom Black Sun Black Moon. Men tyvärr Salem, du har valt fel riktning denna gång.

MySpace * YouTube * Officiell hemsida * Wikipedia

Musik - The Joy Formidable - Betyg: 4 av 5

Allt började med en blick. En intensiv och vädjande blick som stirrade mig rätt i ögonen och krävde min uppmärksamhet. När jag drog igång videon så fastnade jag direkt.



The Joy Formidable spelar intensiv och mestadels glad indierock och kommer ursprungligen från Wales men har flyttat till London. De består av paret Ritzy Bryan (sång och gitarr) och Rhydian Dafydd (sång och bas) och den nytillträdde trummisen Justin Stahley.

Ritzy är en imponerande musiker som både sjunger helt underbart medryckande (och låter lite som Tegan and Sara) och manglar riktigt skönt på gitarren. Rhydian lägger grymma och oväntade basslingor som gör att låtarna blir mer intressanta och helt enkelt bättre.

Deras debutplatta släpptes i början på året (2009) och de är nu på promotionturné i Europa. Hoppas de hamnar i Sthlm snart!

Favoritlåtar: Whirring, The greatest light is the greatest shade och Cradle.

MySpace * YouTube * Officiell hemsida * Köp plattan och t-shirt * Wikipedia

Premiär!

Välkommen till kulturbloggen Brothas!

Här kommer vi recensera all möjlig typ av kultur. Såsom musik, film, teater, mat, TV-spel m.m.

Vi är ett gäng kompisar som länge haft ett "stängt" forum, men nu har vi beslutat oss för att nå ut till övriga svenskar med våra åsikter om kulturella skapelser.