torsdag 16 april 2009

TV-Spel - Grid - Betyg 4 av 5


Grid är ett bilspel till som finns till PS3, Xbox 360 och PC. Spelet släpptes i Sverige maj 2008. Jag har dock nyligen köpt det då jag av min käre bror fick en ratt att köra bilspel med (recension på denna kanske kommer senare).
Grid är ett spel för dig som älskade bilspelen på arkadhallen som liten, det är fartfyllt och inriktat på att ge dig en så stor adrenalinkick som möjligt. Spelet hamnar någonstans mittemellan Burnout serien och Gran Turismo. Simulatorskänslan finns där utan att bli allt för detaljorienterat och arkadkänslan finns för att ge maximalt med adrenalin. Nog för att Gran Turismo är grymt roligt då man trimmar sina bilar och man börjar från scratch med nån liten Toyota bil för att sedan arbeta sig upp mot superbilarna.
Grid ger dig en möjlighet att köra de grymma bilarna redan från start, men den riktiga utmaningen ligger i att bygga upp sitt eget stall med bättre och bättre bilar som du köper för pengar intjänade från tidigare lopp. Körkänslan på de olika bilarna är likaså suverän, man känner stor skillnad på över- och understyrda bilar. Det blir en ny utmaning varje gång du sätter dig i en ny bil för den kommer att bete sig helt annorlunda från föregående. Detta kan till en början bli irriterande då det tar tid innan man faktiskt ens klarar av att vinna ett lopp p.g.a. att du måste "lära" dig bilen. Men när du väl börjar få koll så känns det som att du lagt ned hårt arbete på att bli en bra förare och att det faktiskt har varit värt allt blod, svett och svordomar. Grafiken i spelet är fantastisk, det finns inget att klaga på här. Skuggor, reflektioner och publik, allt finns där för att ge dig maximal verklighetskänsla. Det var länge sedan jag spelade ett spel som var så snyggt som GRID är. Ljudet är likaså bra, dock har jag inte surroundsound så jag har nog inte upplevt dess fulla potential. Överlag så tycker jag att spelet är värt sina fyrahundra kronor och bör testas av alla som älskade Sega Rally på spelhallen. Det är en ännu bättre känsla med ratt och har du tvåtusen kronor som du inte vet vad du skall göra med så köp ratt och spel så kommer du ha många kvällar av nöje framför dig. Jag menar det är ju ändå bara två tre utekvällar vi pratar om! :)

Betyg
Grafik: 4 av 5
Ljud: 3 av 5
Upplevelse: 4 av 5
Varaktighet 4 av 5




söndag 12 april 2009

Blogg - Margit Atladottir - Nöjesguiden - Betyg 5 av 5 (2)


Hittade denna länk (tyvärr bortagen nu) på bazooka och måste säga att jag skrattde högt och länge åt kommentarerna till Margrets Atladottirs blogginlägg om serien Generation Kill. Inte för att Margit har skrivit en lysande recesion utan för att både hon och läsarna har så stora svårigheter att ge och ta emot kritik.
Dock måste jag säga att jag faktiskt fått upp intresset för serien Generation Kill nu. Man kanske ska se om man hittar några avsnitt så man kan recensera.

torsdag 9 april 2009

Film - Doubt (Tvivel) - Betyg 4 av 5


Filmen Doubt (Tvivel) handlar om en prästen fader Flynn, spelad av Philip Seymour Hoffman som blir anklagad för att ha utnyttjat en av eleverna på skolan. Året är 1964 och det hela utspelar sig i en kristen skola i Bronx, USA där de precis antagit sin första svarta elev. Nunnan Aloysius spelad av Meryl Streep får indikationer på att fader Flynn har utnyttjat den nya eleven som i sin tur inte visar några direkta tecken på detta. Aloysius som är gammal i gemet och varit med om liknande situationer tidigare ser det som sin uppgift att få bort fader Flynn från skolan.
Filmen är relativt dramatisk och man pendlar mellan att gilla fader Flynn och tycka illa om Syster Aloysius och vice versa. Philip Symour Hoffman är som alltid mycket trovärdig och jag har nyligen insett att han faktiskt är en av mina favoritskådespelare. Likaså Meryl Streep gör en fantastisk roll som till en början fick mig att tänka, - Jaha då var det ännu en till grinig, bestämd tantroll för Meryl. Men jag tycker faktiskt att denna mogna kvinna bjuder på mycket mer än vad mina fördomar sa. Sen känns filmen ytterst aktuell i och med de diskussioner som förekommit på sistone Metro. Även om detta synnerligen inte känns som ett nytt fenomen i den kyrkliga världen.
Filmen är väl värd att se och jag rekommenderar den starkt till alla kyrkodramafans!

IMDB

Musik - Metric - Fantasies Betyg: 3 av 5

Metric är ett mycket intressant band enligt min åsikt. Jag tycker om deras sound. Det är grunge med BlocParty-känsla. Framförallt tycker jag att Emily Haines röst är fantastisk. Hon påminner ganska mycket om Garbages Shirley Manson.
Metric är ett Kanadensiskt band som bildades 1998. Deras förra skiva, Grow Up And Blow Away har gått varm i min stereo och mina förhoppningar på nya plattan Fantasies var skyhöga. Tyvärr når inte Fantasies samma höjder men håller måttet ganska bra. Samma smutsiga electrorock känsla finns fortfarande där men något saknas som jag inte kan sätta fingret på. Kanske är den nya plattan lite för hårt producerad? Detta brukar dock inte vara ett problem för mig men emellanåt känns nästan allt lite för perfekt, enkelheten saknas. Det första spåret, Help I'm Alive är mycket bra och likaså, Sattelite Mind och Stadium Love, som för övrigt är en av de hårdare låtarna. Men trista ballader såsom Collect Call och Twilight Fantasies går bort. Varför kan de inte koncentrera sig på den tempofyllda rocken som de gör så bra? Dock kommer jag spela denna skiva en hel del. Den passar utmärkt på fester med gäster som vill ha upptempomusik, efter sex, sju öl skulle till och med jag kunna tänka mig att röra på höfterna till denna skiva.

MySpace * YouTube * Officiell Hemsida * Wikipedia

söndag 5 april 2009

Bok - The Stand - The complete & uncut version - Stephen King - Betyg 5 av 5


The Stand (Pestens tid) kom ut redan 1978. Denna nyutgivna och förlängda version kom ut 1991, 500 sidor längre. Utgåvan från 1978 hade blivit ordentligt saxad av redaktörer som inte trodde läsekretsen klarade av verkets omfång. King har här ett utförligt förord där han motiverar de extra 500 sidorna. Han tycker att de behövs för att bygga karaktärerna och göra dem mer levande, något som den första utgåvan har kritiserats att brista i.

Jag vet inte riktigt vem som ska bli sugen på att boken efter en sån här recension för det känns lite som att antingen älskar man King och då har man kanske redan slukat utgåvan från -78 eller så är det inte riktigt ens påse och då kanske nästan snarare 1200 sidor avskräcker, men nu har jag ju klämt mig igenom den då tänker jag ju fan recensera den.

Historien är en rätt enkel sak. En elak pest bryter ut. Alla dör. Plågamt. De få överlevande grupperar sig i två läger. Onda mot goda. Gud mot Satan. Showdown. Inga snåriga eller tricksiga vändningar. Man får följa en stort galleri av personer från innan pesten bryter ut och till slutet i ett rätt makligt tempo. Det skulle kunna bli väääldigt segt men boken är vansinnigt bra skriven, speciellt när man slipper svensk översättning. Bara det att jag orkat läsa nästan 1200 sidor bör ju ge en text högsta betyg.

Språket har kanske ingen högkulturell nobelpris-aura över sig men King har ett otvunget flytande språk uppblandat med mycket slang och populärkulturella passningar och det ger mig en känsla av realism, att det är vanliga männisor som man följer. Det är dessuom ett coolt och snyggt språk. En mening som "- They haven´t paid me much, he said, skating up to the edge of the lie but not quite over it." är ju guldstjärna i min bok.

Jag gillar dessutom att karaktärerna är mänskliga på det sättet att de goda inte är några uppläxande änglar eller att de flesta "onda" inte är genomonda, depraverade sjukisar med lätt pedolfila drag (Hej Stieg Larsson...). Det ger Kings värld en lite mer intelligent inramning.

Jag tycker att boken annars handlar mycket om konflikten mellan rationalitet och tro. Karaktärerna i boken blir tvungna att ge upp sina resonerande förnuft och börja tro. Tro på Gud och Satan och deras faktiska makt, påverkan och existens. Glöm allt vad samhälle, logik och planering heter. Gör vad Gud vill att du ska göra, hur ologiskt det än verkar vara. Det känns lite som själva motsatsen till mitt liv och vårt samhälle. Jag kan inte komma på nåt läskigare.